Löpning är aldrig roligt första gången

Igår var jag ute och sprang första gången på mycket länge. Idag sitter jag och äter upp det beslutet i högsta grad. Men det var behövligt att få komma ut och röra sig, att få rensa huvudet på tankar och bara fokusera på att andas.
Jag möter många som valt att gå ut, som valt att springa trots att de vet att det kan komma att göra ont och trots att man kan ångra sig när man känner hur otränad man är. När man inser hur mycket som säger emot beslutet att börja röra sig i riktning ut ifrån Gud. Att efter man kommit hem åter gå ut, och dra andra människor hem.

Människor har hamnat här på grund av att Gud velat ha dem här och jag får dela deras erfarenhet av Gud. Det är majestätiskt på något vis. Vi som är så många och Gud som bara är en men som ändå möter oss var och en och stakar ut vägen för oss så att vi ibland korsar varandras och ibland slår följe med någon. Vi är en stor familj och vi har en mäktig far! Jag måste bara uppmuntra dig att börja springa med Gud, för någon gång måste alltid vara första gången och det är inte säkert att man hittar en bra väg att springa på men ge dig ut, upptäck hur det bär när du får följa den utstakade vägen med hjärtat hos Gud men med sikte på människor.

Igår hade vi träff med den kristna skolgruppen på universitetet. Vi fikade trevligt på stranden!
BILDER